Kaffekultur i Sapmi

By Donald Boström

”Sista kaffet i kåsan måste slängas i elden, till gudinnan Sáráhkk”, säger Tomas Kuhmunen och viftar iväg kaffeskvätten in i elden så det fräser. Sáráhkká är en av de traditionella samiska gudinnorna, syster till Juoksáhkká och Uksáhkká, de tre döttrarna till urmodern, Máttaráhkká. 

”Som beskyddare av livet och hemmet är det viktigt att Sáráhkká får det sista av kaffet som ett offer. Man ska bruka, inte förbruka”, fortsätter Tomas.

Det var vinterns kortaste dag, eller längsta natt om man så vill, bara ett par dagar före julafton och bilen rullade ljudlöst i snön från Kiruna norrut mot Gabna samebys rengärde, 20 mil norr om polcirkeln.

I backspegeln skimrade en rödrosa strimma vid horisonten med toner av orange mot en mörk himmel och vittnade om att jag befann mig i det som enligt klockan skulle vara dag, men känslan var snarare att röra sig i en twilight zone, ett ingenmansland mellan gryning och skymning, mer natt än dag, fastän det var dag.

I slutet av november kom det ett sms från Lars-Erik Kuhmunen, ordförande i Gabna sameby i Rensjön: ”nu går vi in i polarmörkret”,

I december träffades vi vid renskiljningen och drack kokkaffe vid eldarna och kurade för mörkret: ”Det går åt ett kilo kaffe om dagen för vår grupp när det är renskiljning”, sa Lars-Erik, hällde fyra nävar kokkaffe i den rejäla kaffepannan och ställer in den i elden. Det är lätt att förstå att en stor del av de 13 procent kokkaffe som produceras i Sverige konsumeras av den samiska befolkningen.

”Det fanns en tid när vi samer hade salt i kaffe”, berättar Anna -Kuhmunen efter att ha fångat in en av sina renkalvar med bara händerna. ”Salt i kaffet var en sedvänja från tiden när vi smälte snö till kaffevatten. Snövattnets brist på mineraler kompenserades med en smula salt i kaffet. Idag är det vanligare att man sätter torkat och saltat renkött i kaffet.”

”Det var inte alltid lätt att laga mat när vårt folk var till skogs eller till fjälls. De kunde vara ute i veckor för att samla renarna. Men kaffet fanns alltid med i ränseln, liksom torkat renkött och ost. Det varma kaffet blev ett sorts centrum för näringsintaget. I kaffet ströddes inte bara salt, det varma kaffet passade utmärkt för att mjuka upp hård ost. Även den torraste bit renkött mjuknade och gav dessutom smak åt kaffet. En välgörande varm och näringsrik dryck baserad på kaffe när vindarna svepte över fjället. Gissningsvis var det så det började för några hundra år sedan.”

Av den traditionen är det kaffeosten som lever kvar i all välmåga i samiska hushåll. Det finns fortfarande de som gör sin egen kaffeost, men de flesta köper den i vanliga matbutiker. På Konsum i Jokkmokk ligger högar med kaffeost som numera kallas Fikaost på etiketten. Förr gjordes osten på renkomjölk, idag är kaffeost vanligen gjord på ko- eller getmjölk. Osten skärs i små kuber som läggs i kåsan innan kaffet hälls över. Men det är också populärt att ha osten som dessert med hjortronsylt vid sidan av kaffet.

Vid mitt besök i december för 20 år sedan sänkte sig temperaturen under 40 minusgrader. De vänligt överseende samerna lärde mig knep för att hålla värmen, lånade mig stövlar, handskar och mössa av värmande renhud. Jag häpnade över hur vi kunde vara ute från morgon till kväll utan att frysa ihjäl och de kunde arbeta med bara händer med att slakta djuren i snön i den extremt bitande kylan. Jag fascinerades över deras förmåga att förstå, läsa och leva med naturen.

Här på den 68:e breddgraden, i nivå med norra Alaska och Sibirien, klättar trädgränsen uppåt i fjället till följd av det allt varmare klimatet. Det senaste decenniet har det varit vanligare med 0-gradigt än –30. Enligt SMHI:s statistik är årsmedeltemperaturen närmare 1,5 grader högre än på 1960-talet, vilket medfört en förändring av naturen, vegetationen, renarnas beteende, och därmed livsbetingelserna för vår urbefolkning. Idag när vi står vid rengärdet igen, 20 år senare, behöver jag inte låna några värmande kläder. Men bara några veckor senare sms:ade Lars-Erik: ”32,8 grader, nu ska jag mata renarna”. Vädret hade svängt igen och kallare skulle det bli. Precis som i de tropiska kaffeproducerande länderna har klimatet börja fluktuera oberäkneligt: ömsom för mycket regn, ömsom för lite; ömsom för varmt, ömsom för kallt.

Strax efter klockan 12 på dagen upplöstes den röda strimman bakom bergen i intet och mörkret slukade återigen fjällen med god aptit som om ljuset aldrig funnits överhuvudtaget. I det skarpa strålkastarljuset som lyste upp den mörka dagen fortsatte tusentals renar att drivas in i den runda cirkel där grupper av familjer och renägare klev in för att på ett magiskt, nästan oförklarligt sätt hinna med att identifiera sina framrusande renar i deras snabba flykt i gärdet genom att se hur öronen är skurna och fånga in dem. Därefter registrera och föra ner renarna till ett separat betesgärde i väntan på flytten till vinterbetet. I december måste renhjorden delas i mindre grupper för att skona betesmarken, som under det senaste halvseklet genomgått stora förändringar i och med industrialiseringen av skogsbruket.

Snön föll vackert, som i en Disney-film, utanför Anna Kuhmunens lávvu (kåta) i Själláriebme, strax utanför Jokkmokk. Inuti brann en värmande eld med en sotig kaffepanna hängande i en kätting ovanför. Anna bjöd in mig i sin lávvu och visade hur samer bodde förr och ännu bor på somrarna, när de följt renarna på sommarbete.

Runt eldstaden låg tillbehör för att tillreda kaffe och en enklare måltid, den vackra kaffepåsen i skinn, torkat renkött, kaffeost och en klassisk samekniv, handgjord särskilt till Anna. När kaffet kokade hällde Anna det fram och tillbaka mellan pannan och kåsan för att drycken skulle klarna, och några droppar kallt vatten i koket så sjönk sumpen undan och kaffet blev stilla och klart. Annas barns máttaráhkku (urmoder), farmors mor, berättade att de förr använde abborskinn för att klarna kaffet:

”Det är en viktigt samisk sed att den som kokat kaffet alltid själv tar första koppen, för att inte ge bort sin lycka. Men förmodligen är det av hänsyn eftersom det alltid är mest kaffesump i första koppen. På så vis får gästerna den bästa koppen utan sump”, säger Anna och häller kaffet över osten i våra kåsor.

Det skulle dröja till mitten av januari innan Lars-Erik ringde och berättade att solen åter når över horisonten och har börjat lysa över fjället efter en lång period av mörker.

Publicerad i Kaffeboken  2017