Solberga BK – så började det

Text Donald Boström

Det var en tidig eftermiddag bakom fotbollsmålet vid omklädningsrummen på Solberga bollplan som idén att starta Solberga BK föddes. Vår föregångare Solberga IF hade under gått i graven sommaren innan, för många under oklara omständigheter, och tre unga gossar stod kisande i vårsolen och pratade om att ”vi måste starta en ny klubb”.

Det handlade som vanligt om tillfälligheter, en bra idé och kompisgäng som kunde göra det hela möjligt för precis 5 år sedan.

Solberga var rikt på barn vid den tiden. Bara i de sex lägenheter i vår port på klackvägen var vi 19 barn i varierande åldrar. Några av de äldsta spelade fotboll och hockey i Solberga IF, och jag var djupt imponerad när de kom i sina klubbdräkter och slängde längtande blickar efter dem. Riktiga dräkter betydde att de var på riktigt. Inte bara som när vi spelade efter plugget på fotbollsplan vid skolan, eller gjorde grannarna tokiga när vi sköt mot garagedörrarna. Nu snackade vi matcher med riktiga domare, final och medaljer.

Det var Göran, en av de större killarna högst upp i min trappuppgång som fick mig att gå med i klubben Solberga IF, SBKs föregångare. Solberga IF var en enkel konstruktion. Ledningen bestod av en enda person tillika lagledare och tränare. Det var också den personen som kom att bli klassföreståndare till mig, Björn Larsson och Kjell-Åke Bertling i fjärde och femte klass. Det skulle så småningom visa sig att just vi tre skulle komma att spela en avgörande roll för Solberga BKs bildande. Även klassföreståndaren spelade en avgörande roll, fast inte på det sätt man kunde önska. Men än så länge var vi lyckligt ovetande om det. Klassföreståndaren skulle ha varit vår lärare även i sjätte klass men ett antal händelser kom att förändra historiens gång. Händelser som öppnade det fönster i historien i vilket Solberga BK kunde bildas. Men det visste vi som sagt inget om. Det skulle dröja ännu några år innan Solberga BK skulle bli påtänkt.

Solberga IF bestod av några få pojklag. Ishockey på vintern och fotboll på sommaren. Redan som små tioåringar skrattade vi gott åt hockeybyxorna av skumgummi. Men ingen av oss kunde i alla fall inte få upp pucken över knähöjd. Dessutom plogades aldrig våra utomhusrinkar för våra åldersgrupper så vi kunde knappt hitta pucken i snömodden överhuvudtaget, än mindre orka få in den i mål.

Det var ett stort ögonblick när jag kunde dra på mig min första dräkt 1964. Jag var tio år gammal och stod i spegeln hemma och beundrade Solberga IF dräkten. Grundfärgen var marinblå med orange krage, revär och manschetter. En underbar känsla som sitter kvar femtiofem år senare, även om skumgummibrallorna i hockeyn hade en del övrig att önska.

På sommarlovet mellan femte och sjätte klass hände dramatiska saker. Jag själv och Björn Larsson kallades till förhör hos polisen på Kungsholmen. Det visade sig att ledaren för Solberga IF, vår klassföreståndare, var misstänkt för det som höjdhopparen Patrik Sjöberg aktualiserat i media, sexuellt ofredande av unga pojkar. Förhör och rättegång ledde till en fällande dom för klassföreståndaren och klubbledaren. Och När fängelsegrinden slog igen bakom honom så slogs portarna också igen för Solberga IF. klubben gick i graven i all stillhet och för all framtid. Det är en överdrift att säga att saknaden efter döende klubben var stor. Den var för liten för det. Men för mig var det en besvikelse. Mina stolta ögonblick i klubbdräkten hade knappt tagit sin början innan det var över. Men jag hade hunnit få en guldmedalj i fotboll som jag satt och kramade i handen hemma framför TVn. Förmodligen spelade just det en viktig roll när jag stod framför Björn Larsson och Kjell-Åke Bertling bakom målet den där eftermiddagen.

Vi kände att vi var på gång som idrottspojkar. Den nya klassföreståndaren, som ersätta den fängslade ledaren, visade sig vara back i Svenska landslaget i basket, vilket var helt fantastiskt. Han tränade oss outtröttligt efter skolan dag ut och dag in, och en vacker dag började vi anmäla oss till turneringar. Träningen hade gett resultat. Efter tre turneringar stod vi där med två silver och ett guld. Dessutom spelade vi i skollaget flera idrotter. Men kanske var det min längtan efter att få dra på mig en riktig dräkt igen, min lustfyllda erfarenhet av att spela i en klubb, som gjorde att jag plötsligt sa de bevingade orden bakom målet, ”vi måste bilda en ny klubb så vi kan spela på riktigt.” Björn och Kjell-Åke hade inte varit med i Solberga IF och var inte drabbade av saknaden av en riktig dräkt på samma sätt som jag, men var omedelbart med på noterna men undrade samtidigt hur det skulle gå till. Jag minns att vi tyckte att i vår klass och i parallellklasserna fanns ett bra gäng som kunde bli stommen i laget. Vi samlar ihop de som vill vara med och anmäler vi oss till en turnering som ett lag. Det var ju vad vi hade gjort med basketlaget.

Vi anade att det hela skulle föranleda en del byråkrati. I vår ringa ålder förstod vi att det inte var vår starkaste sida. Vi ville bara spela fotboll och hockey. ”Vi frågar min storebrorsa om han vill hjälpa till, han är bra på papper” sa Kjell-Åke. Han visste inte hur rätt han hade. Storebror Christer Bertling, var inte bara en administrativ klippa, han var fylld av idéer som var precis det vi behövde i vår nystartade klubb. Christer tog hand om ledning och administration och vi tog hand om fotarbetet. En uppdelning som visade sig vara klok.

Som nyblivna grundare av en klubb stod vi inför det vanliga problemet, vi behövde allt, dräkter, bollar, resor, anmälningsavgifter, nät till målen på bollplan, hyra till en klubblokal. Listan var lång, och kassan tom. Våra första korvören i klubben fick vi ihop på att dela reklam. Vi tryckte in oss i Christer Bertlings vita Volkswagen bubbla varefter han körde i iväg oss till områden vi aldrig hade skådat. Vet inte hur många tusen trappor vi sprang, tror att vi fick fem öre per lapp vi droppade ner i en brevlåda. Alla dessa kvällars springande i Östberga, Västberga, Örby, Hägerstensåsen, Årsta och alla andra områden vi sprang i gjorde oss inte bara i toppform, det gav ekonomi för att börja driva klubben. Så småningom kunde vi stolt köpa våra första både dräkter. En av de större milstolparna i Solberga BK var när vi med enorma förväntningar kunde hänga upp de första näten bakom målen. Nät, precis som på tv. De var gröna och med ett visst krångel lyckades vi få upp nätet på krokarna som vi skruvat fast i stolparna och ribbans baksida, och vi behövde inte längre skämmas när vi hade hemmamatch.

Klubben växte och träningsläger, resor och träningsmatcher och bättre hockeyutrustning skulle finansieras. I klubblokalen stod den nya flugan, en ”enarmad bandit” och drog förvisso in mycket pengar, men det räckta inte på långa vägar.

I takt med att klubben växte ökade supporterskarorna som kom för att heja på hemmamatcherna. Gamla som unga med barnvagnar och rullstolar fylkades runt vår slitna grusplan och förenades i ett ”sassa brassa mandelmassa” som var en av våra första hejarramsor.

Men det stora ekonomiska lyftet kom med en annan populär nyhet, Bingon! Hela Sverige åkte med i Bingoflugan, så även Solberga BK. Bingon hade tre fördelar; Bra marknadsföring för klubben, vi nådde ut till nya grupper, populariteten gjorde att många deltog, och eftersom vi hade bra och ordentliga vinster som lockade folk kunde vi tjäna betydande belopp på en kväll.

Kjell-Åke, Björn och jag skötte korvförsäljningen under bingokvällarna, och min far, Martin Boström, som drev en butik inne i Stockholm, kunde inhandla våra bingopriser direkt hos grossisterna med stora rabatter. Han blev också klubbens förste bingoutropare, och fick för en tid vara i centrum för damernas bingointresse. Följaktligen fylldes hemmen i Solberga undan för undan med Alabasterlampor, ryamattor och välstyckat kött som var de bingopriser som var på modet. Tur för oss att vi hade de båda entreprenörsjälarna Christer Bertling och Martin Boström som kunde stabilisera ekonomin.

En sak som måste fram i detta femtioåriga perspektiv är klubbens sociala roll under åren. År 1965, två år innan vi registrerade klubben släpptes mellanölet fritt i vanliga butiker, samtidigt kom haschet på bred front. Vi vet idag att det var alldeles för många av våra kompisar som inte klarade drogerna. Jag funderar ibland på hur det hade gått för oss övriga om inte Solberga BK hade funnits? Jag är övertygad om att Solberga BK har spelat en viktig roll i vårt lilla samhälle under de år klubben har existerat.

När jag efter många års arbete med klubben flyttade från Solberga var vi sexhundra medlemmar och ett stort antal lag. En fantastisk utveckling. Jag minns när vi tre killar som stod bakom målet och börja smida planerna på att bilda klubben, sen blev vi fem, elva, 24, 67 och upp till 600 medlemmar. Med gemensamma insatser, Christer och andras organisationsförmåga är vi nu många tusen som passerat genom klubben och haft fantastiska stunder och vi har kunnat inviga vår egen riktiga idrottsarena och hemmaplan till femtio års jubileet.

En stor eloge till alla eldsjälar som slitit och hållit klubben vid liv genom åren och som osjälviskt tagit budkavlen vidare. Tanken att klubben skulle närma sig femtio år fanns inte. Nu är vi ändå där och minnena är många. En utslagen tand, några sprickor i benen och en bruten arm efter åren med Solberga BK hjälper till att hålla sköna minnen vid liv.

Jubileumstext till Solberga BKs hemsida