När ryssarna kom till Krim
Text Donald Boström och Annica Ögren • Fotografi Donald Boström
Konstantin Ninov hade just lämnat baren i centrala Simferopol efter en helkväll med kompisarna. Det var torsdag den 27 februari 2014 och det var fortfarande mörkt ute trots att klockan var någonstans mellan fyra och fem på morgonen. Han drog på sig jackan och började gå hemåt. Men han hann inte långt innan han såg konvojer med beväpnade militärer komma inrullande på stadens gator som skuggor i mörkret.
Konstantin sprang hela vägen hem, rädd och uppjagad, och försökte onykter få ur sig till sin fru Olga vad han just sett . Hon förstod inte ett ord av Konstantins sluddriga berättelse och bad honom irriterad att gå och sova ruset av sig i ett annat rum. Nästa morgon var hela Krim hemma från jobbet. Alla statliga byggnader stängda. Krims lokala parlament var intaget, regeringen avsatt och en ny tillsatt. Allt utfört av beväpnade grönklädda soldater i omärkta uniformer.
Efter att den nya proryska regeringen tillsatts på Krim med Sergej Aksionov som premiärminister, hölls en folkomröstning den 16 mars samma år. Valdeltagande uppgavs vara anmärkningsvärt högt, 97 procent uppgavs ha röstat för Krims anslutning till Ryssland. Olgas pappa röstade 11 gånger för rysk överhöghet. Hon pratade inte med sin far på flera månader efter det sveket.
Dagen efter utropade Krims parlament republiken Krim som självständig och ansökte om anslutning till Ryssland, vilket Putin skrev under omedelbart.
Därefter byttes Ukrainska flaggor mot ryska, och bilder på Vladimir Putin började synas överallt i gatubilden. Rysk valuta infördes liksom rysk administration och byråkrati. Läroplanen ändrad till rysk i Krims alla skolor.
Vi sitter i hotellobbyn i Krims huvudstad Simferopol, med Constantin och Olga. Strömmen har just kommit tillbaka i några timmar förhoppningsvis. Det råder undantagstillstånd på Krim sedan ett par dagar tillbaka, då ukrainska nationalistiska aktivister sprängt de två sista ledningarna som försörjer hela Krim med el. De flesta pekar ut vissa Krimtartarer som personerna bakom dådet. Krimtartarer som lämnat Krim för att leda motståndet mot den ryska annekteringen. Både Constantin och Olga är emot annekteringen. De var redo att packa sina väskor och dra från Krim på grund av rädslan för en väpnad konflikt när soldaterna kom. Men de valde ändå att stanna kvar med deras barn, fem och tio år gamla, istället för att bli ekonomiska flyktingar och starta upp sitt liv på nytt någon annanstans. Ingen av dem deltog heller i folkomröstningen som hölls i mars 2014 om Krims tillhörighet.
– Jag förväntade mig att Ryssland skulle ta Krim genom administration och lagändring kanske, men inte på det här sättet, säger Constantin.
– Jag fick inte ut någon lön på över sex månader, säger han. Visakort fungerar inte, alla ukrainska banker har lämnat Krim och allt måste gå via Moskva. Våra barn får inte säga vad de vill i skolan, Ryssland har skärpt regler för visum så vi kan inte heller resa vart vi vill. Det är som att vi hamnat mellan Ryssland och omvärldens sanktioner.
Omvärlden, och i synnerhet västmakterna fördömer Rysslands annektering av Krim och menar att man militärt intervenerat på Krim och utfört en folkomröstning på ockuperad mark. Det är ett brott mot folkrätten och inskränker grundtanken om en stat och dess suveränitet. Putins beslut att ta kontroll över Krim saknar således motstycke i europeisk efterkrigstid och visar samtidigt på villighet att ta betydande risker för att uppnå utrikespolitiskt prioriterade mål. Något som känns av i landets ekonomi där bankomater just nu hostar damm. Västmakternas sanktioner mot Ryssland har försatt landet i en ekonomisk och politisk negativ spiral. Kommunikationen med fastlandet Ukraina försvagas, samtidigt som Rysslands planer på brobygge till Krimstaden Kerch, blivit försenad och mycket kostsam. Detta försöker i sin tur pro-ukrainska aktivister utnyttja. Men frågan är hur detta speglas hos invånarna själva på Krim?
Emil Bakhshish, 29 år, är Krimtartar och emot annekteringen i likhet med majoriteten av Krimtartarer. Vi pratar om sprängningen av elledningarna som skett några dagar tidigare. Emil anser att attacken var fel.
– Sprängningen var tänkt att visa att Krim är beroende av Ukraina. Men det är fel väg att gå. Det får istället motsatt effekt. Allt fler vänder sig till Ryssland som på sikt drar egna elledningar, och då är Ukraina helt borta ur leken, säger Emil.
Vi befinner oss mitt i Simferopols hjärta på ett café där vattenpipornas bubblande blandas med kaffekopparnas skrammel och gästernas prat och skratt. Emil menar att Ryssland drar fördel av sprängningen och att de blir ännu mer angelägna att skynda på med bygget av bron över till Kerch. Då manifesterar de samtidigt tryggheten under ryskt styre, till skillnad från Ukraina som bara står och tittar på menar Emil.
– Jag är totalt emot sättet den utfördes på, men å andra sidan är jag inte själv killen som tar en AK47:a och dödar för detta. Vi kan inte förändra detta genom revolution. Titta på Donbass i östra Ukraina, det kriget vill vi inte ha här.
Putins militära framgångar har stärkt hans popularitet hos folket där han utlovar trygghet och säkerhet i en tid av ovisshet för många. Sedan Putin kom till makten år 2000 har han blivit känd för att ha städat upp i Kremls korridorer. Samtidigt som han blivit en av världens mest avskydda personer, har hans popularitet i hemlandet ökat.
1944 deporterade Stalin 200 000 tartarer från Krim, i huvudsak till Uzbekistan, efter att de anklagats för samröre med nazister. Tomrummet fylldes med ryssar och affärsmän från fastlandet. Det var först efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 som de ansågs välkomna att återvända till Krim. Med tanke på att Krimborna aldrig bett om att få tillhöra Ukraina, men tvingades förvånade se hur Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov skänkte bort Krimhalvön till Ukraina, är det inte särskilt överraskande att majoriteten vill tillbaka till sitt gamla moderland även om det har genomförts i strid mot folkrätten.
Krim är i dag hem för 2,2 miljoner människor med en mängd olika etniciteter där det funnits olika läger angående den ryska annekteringen. Emil menar att splittringarna nu lagt sig och att folket accepterat och valt att leva i samförstånd. Spänningar mellan pro-ryssar och pro-ukrainare finns fortfarande – men de består främst mellan pro-ryssar på Krim och pro-ukrainare som lämnat halvön.
Emil, Konstantin och Olga berättar att det är svårare för icke ryssvänliga personer och organisationer att starta upp företag eller verksamheter idag.
Rysslands ekonomi har länge varit på ett sluttande plan. Putin har pumpat in mycket pengar både i kriget i östra Ukraina och på Krim. Ändå verkar ingen vi pratar med uppfatta situationen på Krim som en ekonomisk kris. Någon ekonomisk kollaps på Krim är ännu inte inom synhåll.
– Jag har det jag behöver, säger Emil. Pengar i fickan, äter bra, har en bra bil och bensin. Majoriteten står förvisso på Putins sida, men hellre äter vi bara bröd än startar krig.
Alex, vår tolk, tillhör de som är för Rysslands annektering.
– Det handlar inte om några allvarliga ekonomiska förändringar. Vi har fortfarande bröd på bordet, säger han.
Affärernas hyllor är fyllda med varor. Potatis och tomater har ökat i pris medan andra varor har sjunkit i pris. Offentlig anställda har fått högre löner och sociala bidrag och pensioner har höjts. Detta samtidigt som många läkare tvingats lämna sina jobb på grund av för låg statsbudget. Redan i mars 2014 sköt dessutom räntan till högsta nivån sedan 1998. Rubeln rasade och börsen föll.
40-åriga Alex jobbar som internationell översättare och privatlärare i engelska och bär sin iPad med sig vart han än går. Han är mycket noga med att regelbundet påpeka för oss hur bra Putin är och att Ryssland inte annekterat Krim. Det är Krim som anslutit sig till Ryssland. Han hävdar att det råder full pressfrihet i ryska medier och att staten inte alls kontrollerar någon media. Det är vi i väst som är blir matade med propaganda och därför inte fått rätt bild, menar han.
Alex berättar om hans pappa som är pensionär nu, men som tidigare var grönsakshandlare.
– Min pappa har fått högre pension sedan det ryska styret trädde i kraft. Den är högre än en normal lärarlön idag, som i sin tur sjunkit senaste året från 20 000 rubel till cirka 12 000.
– Ryssland charmade alla i början med att höja pensioner upp till 15 000 Rubel. Men nu är allt tillbaka till den ryska verkligheten med pensioner på 11 000 Rubel, säger Alex.
Ett tag var folk rädda för händelseutvecklingen och avvaktade med resor till Krim. Men efter att situationen har stabiliserats har turisterna kommit tillbaka. Detta menar både Alex och andra vi pratar med.
– Normalt ligger det på cirka fem miljoner turister om året. 2015 var det 4,5 miljoner och nu har flygplatsen byggts ut så nästa år förväntar vi oss att turisterna helt är tillbaka, säger Alex.
Ryssland har visserligen ökat inrikesflygen till Krim eftersom inga andra länder flyger rutten på grund av sanktioner. Men andra personer vi talar med tillbakavisar påståendet och menar att stränderna låg övergivna så sent som i somras. En av dessa personer är Rostislav Kurochkin, 48 år, som numera bor i den sydvästliga kuststaden Odessa i Ukraina. Men ursprungligen kommer även han från Simferopol på Krim.
– I somras var det i princip ingen turism på Krim, istället kom stora mängder turister till Odessa från Ukraina, Ryssland och Vitryssland. Hotellen var inte förberedda på den anstormningen, men har lovat bättring till nästa sommar.
Han berättar att Kreml just annonserat ut att en nytt institution för inre- och yttre turism ska inrättas.
– Mellan raderna går det att förstå att myndigheterna vill att alla ska spendera sin semester i Ryssland, och inte resa utomlands. Restriktioner börjar sakta införas, inte minst med tanke på att attacker på ryska turister nu kan hända.
Även Alex uppmuntrar att fler ryssar börjar semestra på Krim, och ställer en retorisk fråga.
– Varför ska ryska medborgare ut och resa till länder som Egypten och vara rädda för terrorism, när de istället kan åka hit till Krim och få allt det där exotiska här?
– Sanktioner mot Ryssland kan i vissa avseenden drabba Krim hårdare än övriga Ryssland eftersom FN anser att Krim anses ockuperad mark, berättar Martin Kragh. Inget utländskt företag därför kan etablera sig där eller investera. Alla som funnits där har lämnat sina verksamheter, McDonalds är bara ett exempel. Det är brottsligt att bedriva ekonomisk verksamhet på ockuperad mark.
Martin menar att detta lämnar ett sårbart och problematiskt samhälle där många varor är oersättliga, som en sådan enkel sak som reservdelar till bilen, eller nedstängda drivmedelsstationer från internationella företag. Eftersom Krim är isolerat från omvärlden – som inte erkänt annekteringen – drabbas invånarna på Krim starkare. De har ingenstans att vända sig. De står istället inför dilemmat att bli ekonomisk flykting och starta upp sitt liv någon annanstans, från start. Kanske är det därför lättare för många, som också Emil tidigare berättat, att istället acceptera och stanna kvar?
Ryssland är ett råvarubaserat land och därför beroende av att importera allt som inte är just råvaror. Som mat, kläder och bilar. Detta medan det som exporteras, det vill säga oljan, nu ger allt mindre betalt.
– Oljan står för en tredjedel av Rysslands BNP, säger Martin Kragh. Sedan hösten 2014 har oljepriserna stadigt sjunkit, ryska rubeln har därför sjunkit kraftigt och gått från cirka 30 rubel per dollar till 70 rubel per dollar, om inte mer. Rubeln ligger och plaskar och importen drabbas väldigt hårt av detta vilket Ryssland är väldigt beroende av.
Rysslands annektering av Krim strider mot folkrätten men har majoriteten av invånarnas stöd. Även motståndarna till annekteringen menar att det är dags att göra det bästa av situationen.
Men bland dem som gått i exil hörs hårdare tongångar. Sergey Mokrushin som tagit sin tillflykt till Kiev berättar:
– En del har tvingats iväg till Odessa eller Kiev, men de flesta stannar trots ockupationen till sista blodsdroppen. Ingen tartar är glad för Putins aggression.
Från Odessa säger Rostislav Kurochkin:
– Det finns grupper av före detta Kriminvånare som är redo att ta strid, i en form av partisankrig.
– Om de kunde så skulle de starta ett inbördeskrig säger Raisa Akatov, med de är för små och för svaga.
Det blir ingen lätt uppgift för de som tar sig an uppgiften att få bort Putin från Krim. De förväntas inte bara strida mot den ryska armén, de får även majoriteten av Krims befolkning emot sig.
– Det är politiskt självmord för den som försöker driva frågan att Krim ska tillhöra Ukraina igen, säger Emil, som själv är emot den ryska annekteringen.
– Euforin att ha blivit ryssar igen har varit enorm, allas hjärnor upphörde att fungera. Nu har hjärnorna kylts ner och börjat fungerar igen, vi kan leva med varandra i framtiden, även om det är under ryskt styre.
Emil menar att det inte finns något motstånd kvar på Krim. KGB har gjort sitt jobb och fångat in alla.
Donald Boström, Annika Ögren